Agnes Arpi
Journalist, fristående krönikör AltingetLäkaren Fanny Nilsson har skrivit en träffsäker krönika i Aftonbladet, där hon ringar in ett fenomen som har brett ut sig utan kritisk diskussion: vårdpersonal i sociala medier. Hon beskriver den tunna gräns som människor balanserar på när de både vill få genomslag och representera den medicinska vetenskapen. Det här har retat mig länge, eftersom det så ofta blir fel.
Det är inte det att behovet saknas. Numera är det närmast en självklarhet att vårdpersonal behöver visa närvaro i sina yrkesroller för att sprida kunskap, svara på frågor och utgöra vetenskapligt förankrade röster i ett enormt flöde av hälsoinformation av skiftande kvalitet. Men när de går in i sina yrkesroller på sociala medier lyder de också under de sociala mediernas spelregler, och det kan vara svårnavigerat.
Klyftan tydligare än någonsin
Med det goda kommer det onda, med folkbildningen kommer också småaktiga gräl, blockningar och lägerbildning kring medicinska sakfrågor. Ibland är de olika yrkeskategorierna oense med varandra, och den där fasaden av enighet som uppvisas i den vanliga vården är som bortblåst. Nu senast efter Göteborgs-Postens publiceringar om hemförlossningar, där klyftan mellan läkare och barnmorskor framstår tydligare än någonsin när anhängarna av respektive synsätt ställs mot varandra i kommentarsfälten. Det finns en poäng med att sådana konflikter synliggörs, men ingen har vunnit debatten. Den kvinna som står rådvill inför ett beslut är naturligtvis förloraren, när hon ska bedöma vilket lag som verkar bäst.
Ibland tycks syftet främst vara att positionera sig gentemot andra. Det är inte helt ovanligt att personliga åsikter lyser igenom, klädda i medicinsk språkdräkt. Ett anonymt konto som jag vet tillhör yrkesaktiv vårdpersonal postade konspiratoriska, hetsiga inlägg om en forskare vars slutsatser man inte gillade, och fick fler med sig. Ibland blockeras användare som ställer en normal, kritisk fråga, eftersom kritiska frågor är mycket jobbigare på en skärm än i ett möte.
I viljan att tillgängliggöra kunskap och skapa förtroende riskerar således effekten att bli den motsatta: kladd och pannkaka. Det känns inte riktigt genomtänkt.
Därtill skapar olika intressegrupper emellanåt minidrev mot vårdpersonalen, så som sker överallt och varje dag i sociala medier eftersom sociala medier är ett litet helvete, och de är svåra att hantera snyggt.
I viljan att tillgängliggöra kunskap och skapa förtroende riskerar således effekten att bli den motsatta: kladd och pannkaka. Det känns inte riktigt genomtänkt.
Den vrånga gubben vann
Sedan är det kategorin vårdpersonal som blivit influerare, med betalda samarbeten och tjusiga selfies. I alla fall inom kvinnosjukvården. Så når man våra kvinnohjärtan och plånböcker med ett så kallat tilltal. Tjejer gör tjejgrejer i grupp, här får du info om mens, köp en hudvårdsprodukt. Man kan säkert kalla det innovativt kvinnligt entreprenörskap men det där tilltalet får mig att känna mig könlös, hundra år gammal och utanför.
I sådana stunder tänker jag på en av mina favoritläkare någonsin, en 40-talist som vägrade vara i takt med samtiden. Hos honom behandlades jag med en metod som var populär på 1980-talet och som ingen minns längre eftersom diagnosen var osexig, otrendig och ointressant. Men metoden funkade. Betalade gjorde man kontant, när man ringde svarade någon eller så var det en vanlig telefonsvarare och därtill vägrade han digitala recept.
Så kom då dagen när jag traskade till apoteket med en gul receptlapp i handen och receptsystemet var kaputt. Tekniskt fel i hela Sverige. Ingen kunde hämta ut sina recept. Ingen utom jag. Den vrånga gubben vann. Jag saknar honom.
Agnes Arpi är journalist och fristående krönikör i Altinget.
Tidigare krönikor
- Psykiatrins problem möjliggör övergrepp
- Frågan som aldrig ställs: Bör ett barn vara en present?
- Jag vill be om ursäkt till alla 80-talister från Partille
- Problemet med skygglappar i vården är omfattande
- Har ni tackat oss rättshaverister tillräckligt?
- Normbrytarna i vården gav mig livet åter
- Visste kollegor och chefer vad som försiggick?
- Den orättvisa historieskrivningen av MeToo
- Var det verkligen bättre förr?
- Riktlinjer blir också generaliserande och exkluderande
- Patienter har en svag rättslig ställning i Sverige
- I arbetet för adopterades upprättelse står de drabbade ensamma
- Vad gör egentligen lejon, tigrar och elefanter i Borås?
- Ska patienterna behöva granska vården själva?
- Kvinnovården är mer än ett politiskt modeord
- Barnmorskor måste hålla sig till sanningen gällande aborter
- ME-patienternas hopp blev till aska
- Riksdagsmotionerna vittnar om gränsen mellan politiken och vården
- Inom vården ska män vara tåliga och kvinnor ses som simulanter
- De med insyn i omsorgen om de mest utsatta hade blivit blinda
- Hemma på kammaren sitter folk och tömmer kapslar och väger piller
- Hemmablint att göra Adoptionscentrum till experter på sig själva
- Mitt banala val av vårdcentral krävde tio vårdbesök
- Eget lidande saknar betydelse – jag tillåter inte att surrogatmödraskap sker i mitt namn
- Krigstrauman är en del av den svenska verkligheten
- Privata insamlingar kritiseras – men hur skulle det annars gå till?
- Säg som det är om kejsarsnitt på kvinnors egen begäran
- Både rörande och genant att se tillbaka på oss i den första tiden av pandemin
- Barnperspektivet saknas i vården av endometrios
- Förlossningsvårdens arbetsvillkor driver bort barnmorskorna
- Jag vägrar att vänja mig vid våld
- Freudianer, KBT och alla stackars patienter
- I Bergsjön kom rättvisan i en annan (drifts)form
- Skriftligt samtycke till vårdingrepp borde vara en självklarhet
- I vården ansvarsutkrävs bara ”systemet”, nästan aldrig individer
- De som har långtidscovid kan inte viftas bort lika lätt som de ME-sjuka
- Myndighetslingobingo i Försäkringskassans beslutsmallar
- Frågan om läkemedelsberoende behöver hanteras bättre
- Standardiserade vårdplaner riskerar att försämra vården
- Män nekar sig själva hjälpen de behöver efter cancer