Sveriges civilsamhälle bör avundas fotbollens gnista

Varje vinter är den längsta någonsin i väntan på den allsvenska premiären. Vi är snart där efter försäsongsmatcher bredvid snödrivor och ett cupspel som bjöd på stora mängder nervositet, men minimalt med elegans.

Unik demokrati 

Kvaliteten på spelet är undermålig jämfört med kontinenten, men Allsvenskan erbjuder som bekant en atmosfär i europeisk toppklass. Styrkan i ligan bygger även på en relativt unik demokrati där medlemskontrollen är intakt, tack vare den så kallade 51-procentsregeln. Under den färska årsmötessäsongen har den praktiserats flitigt och visat att supportrar är fortsatt beredda att ta ansvar för styrningsfrågor.

Under IFK Göteborgs årsmöte vann ett medlemsinitiativ till en ny valberedning gehör, ett ovanligt val i en svensk idrottskultur där man ofta följer önskemål från etablerade ledare. Vid Gais årsmöte var det sociala ansvaret uppe för beslut, och medlemmarna röstade igenom att föreningen ”ska verka för att svensk fotboll inte ska teckna avtal med spelbolag”. Styrelsen yrkade på avslag, men medlemmarna röstade för motionen, i linje med den kritik mot spelberoendet i fotbollen som delar av supporterrörelsen drivit länge.

Slitit upp sår inom fotbollen 

I Hammarby ska föreningen arbeta för att avsätta Svenska fotbollförbundets ordförande Fredrik Reinfeldt. Genom ett tilläggsyrkande som röstades igenom ska klubben ”vid varje givet tillfälle” verka för ”en egen eller annan lämplig kandidat” i stället för Reinfeldt, som inte minst via sin hantering av frågan om videodomarsystemet VAR blivit ett rött skynke för många supportrar.

Engagemanget visar något viktigt, som andra delar av civilsamhället kan inspireras av. För idrotten har inte alltid engagerat på det här sättet.

Frågan har som bekant slitit upp ett demokratiskt sår i fotbollen, där majoriteten av 32 herrelitföreningar har motsatt sig VAR. Ingen är officiellt för. Engagemanget syns även utanför mötesrummen, där grupper av AIK- och Halmstad-supportrar har uppmanat till bojkott av Brommapojkarna, inte minst för deras hållning i VAR-frågan.

Rörelsen består av pålästa supportrar som använder tillgängliga demokratiska forum enligt stadgarna samt läktarna för att uttrycka krav. Engagemanget visar något viktigt, som andra delar av civilsamhället kan inspireras av. För idrotten har inte alltid engagerat på det här sättet.

Snart dags för avspark 

Under lång tid var styrelserummen förbehållna för starka män. Årsmötena var ren formalia och läktarna tomma. Under 1980- och 90-talen låg snittpubliken ofta kring 5 000 åskådare per match. I dag är det runt det dubbla. Vi talar om något som liknar en vitaliserad och växande folkrörelse på läktarna – och i beslutsprocesserna. Expressen-journalisten Noa Bachner sammanfattar läget med konstaterandet att ”medlemsbasen har varit för lydig och passiviserad och lämnat för många beslut åt en sfär av farbröder, skyddade av omvärldens oförmåga till engagemang. Förhoppningsvis är den tiden över.”

Långt ifrån allt är perfekt. Det gäller såväl samhället som fotbollen och supporterrörelsen. På läktarna finns engagemang och kunskap, men också en ofta mogen och konstruktiv aktör att tillsammans möta utmaningar med. Paraplyorganet Svenska Fotbollssupporterunionens verksamhet är ett exempel. Organisationen Enable Sverige, sprungen ur fotbollsrörelsen, är en annan aktör som med kunskapsbaserade lösningar tar sig an aktuella frågor i denna del av civilsamhället.

När det snart är dags för avspark i Allsvenskan går rörelsen på många sätt stärkt efter en lång vinter. Stora delar av civilsamhället i Sverige har svårt att uppbåda engagemang och aktivitet bland medlemmar. Det finns goda skäl för traditionella folkrörelser att följa processerna inom fotbollen där läktarrörelserna och medlemmarna ser ut att bli en viktig motor för utveckling.